Ett land långt borta och ändå så nära, med höga berg och djupa dalar, vildhästar och pumor.

Av Cecilia Berhagen

Det är varmt. Kanske en av årets varmaste dagar. Flugorna surrar. Hundarna flämtar i skuggan och försöker sova bort några timmars hetta. Vi har just landat på flygplatsen i Santiago och är nu på väg söderut. Men på allas begäran har vi stannat för att köpa lite vatten längs vägen. Solen steker och under ett träd sitter några farbröder med keps och konverserar. En av dem torkar svetten ur pannan och skakar på huvudet, säger något till sin vän som nickar instämmande medans han tänder en cigarrett. Jag hör inte vad han säger men gissar att han klagar på värmen. 

Vi kör den drygt 80 km långa vägen till haciendan Lo Vicuña som ligger i en liten by utanför San Felipe. Efter att ha följt motorvägen en bit, slingrar vi oss nu fram de sista milen längs grusiga och dammiga landsvägar. Utanför fönstret passerar människor, gårdar, odlingar, berg och milsvida slätter. Och vildhästar. När jag får höra att det även finns pumor här, gör jag ett extra försök att vara observant på allt vi åker förbi. Efter den 13 timmars långa flygningen från Madrid, känner man sig onekligen lite sliten, men sömn känns oviktigt just nu; en ny kontinent, ett nytt land och en ny dag, har gett oss nya krafter.

Våra busschaufförer, Daniel och Roberto, stannar ibland för att plocka upp en och annan fotgängare som de är bekanta med. Skulle det stå en polis vid vägkanten är man enligt lag förpliktad att stanna och ge dem lift. Daniel äger ett stort bussbolag i trakten och folk hejar glatt och igenkännande när vi kör förbi. Men plötsligt är det en annat sorts gångtrafikant som vi bromsar in för. Till vår stora förtjusning, spankulerar ett tiotal lamadjur den smala vägen fram. De ser faktiskt kaxiga ut där de går och tittar undrande på oss, innan de till slut lämnar plats åt oss så vi kan köra förbi. Motvilligt.

På haciendan tar Maria och Jessica emot oss. De arbetar på gården och har förberett en god lunch till oss med färskt bröd, guacamole, bön - och kikärtsoppa. Och Pebre, en kryddig röra av koriander, lök, tomat och olja. Precis som man kan ana, används Chilepeppar flitigt i Chile, konstigt vore det nästan annars. Men tvärtemot vad många tror, så är det inte den röda och hetaste chilin som används mest, utan den ljusgröna och mycket mildare pepparsläktingen, som istället bidrar med en god aromatisk spets. 

Chiles matlagningskonst är en härlig blandning av nytt och gammalt, inhemskt och utländskt. I botten ligger gamla indianska traditioner som har utvecklats, förändrats och givetvis influerats, av de spanska erövrarna. Och även de senaste 200 årens immigranter från bl.a Italien, Frankrike och England har bidragit till landets kulinariska hybrid.

Efter maten får vi möjlighet att koppla av en stund och bekanta oss med området. Haciendan ligger i en lång dalgång, omgiven av berg och frodig växtlighet, tack vare floden Putaendo som rinner förbi. Gården är stor och kan ta emot många gäster. Den byggdes på tidigt 1800-tal och dess väggar ruvar på många ouppklarade öden. Bl.a så sägs det att patronen som ägde gården mördade sin fru och hennes älskare, och att de nu alla går igen. Historian är välkänd över hela landet och för några år sedan spelade en tv-kanal in en dokumentär härifrån, i hopp om att kunna filma ett spöke eller två. Och visst har det hänt otaliga oförklarliga saker på haciendan. En vetskap som skulle komma att både skrämma och fängsla oss.

Lite senare sätter vi oss på altanen och dricker ett glas vin, och går igenom programmet för våra veckor i Chile och Sydamerika. Katharina, vår reseledare, som arrangerat resor till Chile i 16 år, har omsorgsfullt planerat in olika utflykter och äventyr för varje dag. Och med en omåttlig, nästan barnslig förtjusning glädjs vi åt allt denna resa innehåller. En skön eftermiddagsbris fläktar och jag sluter mina ögon och tar ett djupt andetag. Det doftar nyklippt gräs. Det doftar sommar. Det doftar sydamerika.
-Skål och välkomna till Chile, utropar Katharina, med ett stort leende, och vi andra höjer våra glas och skålar med henne.

Chilenska viner håller världsklass. Det är vi glatt medvetna om när vi nästa förmiddag ger oss iväg till den lilla vingården Sanchez del Loria, som i över 100 år framställt vin. Vi får en guidad visning genom vinrankorna, får plocka och smaka druvorna direkt från sin gren, och vår guide redogör i detalj för hur de och deras farföräldrar framställt sin alkoholhaltiga druvsaft. Han tar oss med ner i en fuktig och mörk källare. Det luktar jäst, jord och trä. Vi passerar försiktigt de gigantiska ekfaten som är fyllda med vin, nästan som om vi vore rädda att störa dess skönhetssömn. Ännu längre ner i underjorden kommer vi till bodegan, där damm och dunkel lagt sig som ett täcke över flaskorna och atmosfären känns nästan mystisk och hemlighetsfull. Jag har aldrig sett så mycket vin. Inte ens när jag extraknäckte på Systembolaget! Tack vare att de har begränsat antalet flaskor vin till 100,000 per skörd, kan de fortsätta använda sina nedärvda men ändå fullt fungerande pressar. När vi avslutningsvis får provsmaka vinerna blir vi inte besvikna. Vinet smakar underbart gott. 

Druvorna som chilenska vingårdar använder sig av är Merlot, Cabernet Sauvignon och Syrah, och den viktigaste av dem alla; Carmenère. Chiles egna druva. Ursprungligen kom den från Franska Bordeaux, men utrotades där under vinpesten på 1800-talet. Det var först 1994, när en fransk vinkännare började undersöka och DNA-testa Chiles berömda Merlotviner, som han upptäckte att det inte var Merlot utan Carmenère. Så blev det Chiles alldeles egna druva, och har kommit att bli en av de mest dyrbara. Nu odlas den på många ställen i världen men ingenstans så mycket som i Chile. I detta avlånga land har vinframställning blivit både ett hant - och ett konstverk, och klimatet gör landet perfekt för vinodling. Med sol och hög medeltemperatur, men svalkande havsvindar från väst, en lång skyddande bergskedja i öst, och smältvatten från Andernas glaciärer, blir kombinationen svårslagen. Sedan produktionskraven dessutom höjdes har landets viner vuxit enormt i efterfrågan, och idag är Chile världens femte största vinproducent. 

Några dagar senare får vi vara med om ännu en vinprovning, men denna gång besöker vi den modernare och betydligt större vingården Errazuriz. Där får vi se hur massproduktion av vin går till, men även det vinet är av mycket god kvalitet. Mig veterligen var det ingen som spottade i glaset.

Religion är en stor del av latinamerikanernas liv och för de flesta också en viktig del utav vardagen, antingen det innebär att gå till kyrkan eller att regelbundet tillbe något av alla helgon som förklarats under de katolska århundradena. Ett av de helgon som ligger chilenska och sydamerikanska hjärtan närmast, är Teresa från Anderna (1900-1920). Klostret där hon levde som nunna en kort tid innan sin tidiga död har blivit en viktig vallfärdsplats för religösa och ett populärt resmål för turister. Konventet är fridfullt beläget mellan bergen, och trots att ett hundratal människor redan hunnit dit när vi anländer en tidig förmiddag, vilar ett fantastiskt lugn över området. Ett lugn av både respekt och vördnad. 

Klostrets gamla trädörrar öppnas och stängs, strömmen med människor som går in och ut är konstant. Vem var denna kvinna som fått hundratusentals människor att vallfärda hit? För att både be om hjälp och för att tacka för hörda böner. Vi går in och nerför en knarrande trätrappa och på de vita väggarna hänger en och annan porträttmålning och några krucifix. Men mest iögonfallande är Teresas bevingade ord som är skrivna längs väggarna. Här finns också en staty av henne där hon står med sin utsträckta och hjälpande hand. En hand, som vi får förklarat, har rört vid många hjärtan. 

Först fylls jag av en känsla av tro, glädje och kärlek. Men varefter jag går runt och tittar och läser känner jag också en smärta och sorg som ännu inte lämnat klostret. Jag sätter mig ner brevid en svartklädd äldre kvinna. Hennes händer ligger knäppta i knät. Jag hör henne mumla; Teresa, Teresa, Teresa. Innan hon lämnar det lilla kapellet går hon fram och kysser ett vitt band som hänger ner från Teresastatyn. 

Redan vid 6 års ålder lär Teresa ha börjat kommunicera med Gud och när hon var 15 visste hon att det var nunna hon skulle bli. Och det blev hon, två månader innan sin 19 årsdag. Men ett flertal sjukdomar hade drabbat henne ända sedan barndomen, och försvagat hennes hälsa. Efter bara 11 månader på klostret, dog hon efter tyfusliknande symptom. 73 år senare blev hon den första kvinnan att helgonförklaras av Påven.

Så är det dags att åka till Anderna och Argentina. Vi stiger upp i ottan för att lagom till frukost komma upp till Andernas bergstoppar, och vad som skulle visa sig vara, för mig, en av de vackraste platserna jag någonsin sett. Efter bara några mils bussresa börjar klättrandet uppför berget. Vägen blir allt brantare och slingrigare. Det känns skönt att veta att vår buss genomgått en extra service av bromsarna innan vår avresa.
 
Allt eftersom vi omsluts av denna fantastiska bergskedja som sträcker ut sig längs 7500 långa kilometer, så märker jag hur ljudnivån på bussen sjunker, och snart sitter alla vid var sitt fönster och tittar ut över dessa gigantiska urberg, både fascinerade och aktningsfulla. Så stora och mäktiga, så vackra och inbjudande, och samtidigt så respektingivande och hotfulla. Vi är bokstavligen bergtagna. Det slår mig att det var i dessa berg en grupp människor lyckades överleva en flygolycka, och vars fruktansvärda upplevelser lett till filmen Alive. Jag ryser till men kan inte släppa blicken på detta vackra och tillsynes oändliga klipplandskapet. De högsta bergstopparna är täckta med snö och de lägre bergskammarna grönskar i nyanser av grönt, gult och brun ockra. En av de brantaste backarna upp genom bergsmassivet består av 33 kurvor, vilket är samma antal som antal år Jesus var när han dog. Chilenarna har en förkärlek för symbolik, något vi skulle få bekräftat många gånger under vår resa. 

Vi kommer fram till Portillo, skidorten på 3000 m.ö.h, där också den klarblåa lagunen, Laguna de Inca är belägen. Den ligger spegelblank och ostörd, stilla sysselsatt med att reflektera sin vackra och storslagna omgivning av blommor, gråblåa berg och indigoblå himmel. För några hundra år sedan var detta Inkaindianernas hälsosjö och det är lätt att förstå att det är något mycket speciellt med både sjön och platsen. Lagunen är djup, men exakt hur djup vet man inte, då alla försök till att mäta den har misslyckats. Nu ligger den segervisst och bevarar sina uråldriga hemligheter, och vi kan bara låta oss hänföras och känna tacksamhet inför naturens underverk. Personligen tror jag inte man behöver åka ut i rymden för att bli religiös!

Vi äter en ”himmelsk” frukost på 3000 meters höjd och fortsätter därefter vår färd. Efter några mil reagerar jag på att det i diken och bergslätten ligger en massa flaskor. Vår reseledare förklarar att det finns en speciell historia bakom detta
– För många många år sedan var det en kvinna som skulle gå och hämta sin man som arbetade i Anderna. Hon tog med sig sitt lilla spädbarn och började den långa vandringen som tog flera dagar. Olyckligtvis dog hon av utmattning och törst innan hon kom fram och föll ihop med barnet i sin famn. Men otroligt nog hamnade barnet precis så att det kom åt sin mammas bröst och på så vis kunde det få tillräckligt med näring för att överleva. Som för att minnas och hedra denna händelse, och för att ingen annán ska dö av törst, så kastar lastbilschaufförer ut en flaska vatten när de passerar det här bergspasset. 

Vi stannar till vid ett flertal ställen efter vägen, bl.a Puente del Inca och Punta de Vaca. Många av dessa platser har haft stor betydelse genom åren; både Inkatiden, den efterföljande koloniala perioden och befrielsetiden. 

När vi passerat gränsen till Argentina börjar landskapet förändras markant och de klippiga bergsformationerna övergår till pampas; öppna gräsbevuxna slätter med myrar och betesmarker. Men innan bergskedjan försvinner bakom oss, ser vi Amerikas högsta berg, Aconcagua, titta fram med sina 6950 m.ö.h. Vi gör en paus för att beundra denna jättelika alptopp, och när ingen ser, sträcker jag upp händerna mot himmlen. Den är så nära! Kanske kan jag röra vid den...

- Roca de Inca heter det där berget, säger Katharina och pekar på ett stort kantigt berg till höger om oss. Det sägs att en eftertraktad dyrbarhet finns uppe på berget, fortsätter hon, och hundratals bergsklättrare har försökt ta sig upp för de lodrätta bergsväggarna. Men alla har omkommit under konstiga omständigheter och sedan en tid tillbaka finns en speciell gravplats för alla dessa förolyckade skattsökare.

Efter ytterligare några timmar är vi framme i provinsen Mendoza och pronvinshuvudstaden med samma namn, som också är Argentinas viktigaste vindistrikt. Förutom vin är produktion av skinn och läder mycket stor, och kvaliteten är hög, priserna är låga. Vi checkar in på ett hotell mitt i staden och hinner med en shoppingrunda innan det är dags att göra oss i ordning för en helkväll på argentinskt vis; stor middag, tangodans och röda rosor. 

Natten blev lång men innan vi visste ordet av, satt vi på bussen tillbaka till vår hacienda igen.

Våra dagar i Chile går fort. För fort. Trots att vi stiger upp tidigt och går och lägger oss sent. Vi åker på spa, går på indianmarknader, besöker vingårdar och traditionella restauranger med underbart god mat. Vi besöker en shaman och plockar apelsiner direkt från gårdens apelsinträd. Vi gör en rundtur i Santiago och går den långa trappen upp till den 20 meter höga madonnastatyn. Några av oss tar chansen att uppleva Inkaleden på hästryggen och får en oförglömlig naturupplevelse. Vi går på chilensk show och får se landets alla folkdanser uppvisade och höra landets historia berättas genom sång och musik. Ganska snart har vi alla förälskat oss i detta charmiga land. 

För att svalka oss i sommarvärmen åker vi till havsstaden Valparaiso och äter där en välsmakande lunch precis intill Stilla havskanten. Fiskmåsar skriker och pelikaner tjattrar en bit bort. Doften av sjögräs och saltvatten blandas med doften från de chilenska maträtterna som serveras och fyller hela vårt bord. Alla sinnena njuter på högvarv. Allt smakar gott. Och mellan tuggorna funderar jag på om Pablo Neruda kanske en gång suttit precis här och diktat ihop något av sina fantastiska verk, över en god konjak. Kanske det var just här han skrev om sin ”Vistelse på jorden”. För honom, och för många andra, var - och är än idag, Valparaiso en ögonsten, och dess historiska kvarter är nu med på UNESCOS lista över världsarven.

Abonnera på Utflykter

Version för utskrift

Skicka till en vän